Tillbaka som en vinnare...

Gårdagen var en händelserik dag. Som tidigare nämnts så hade jag mirakulöst på kort tid lyckats smyga mig in i vår kära a-trupp till matchen mot Strömsnäsbruk. Detta genom att se trött och tung ut på några träningar samt genom att göra en av mitt livs sämsta insatser under 90-minuter i u-laget. Faktorer som i och för sig inte spelar så stor roll, vi har upprepade gånger fått höra under säsongen att det gäller ta chansen när man väl får den. Med den mentaliteten inledde jag gårdagen.

Det finns dock några försvårande omständigheter. Min kropp, som fortfarande är rätt otränad men framför allt gammal, hade under dagarna tre utsatts för olika former av träning med kulmen på tisdagskvällen då det var fotbollsträning med för mig relativt många löpmoment. Kroppen kändes därför ganska sliten på onsdagsmorgonen och lägg därtill att den store golfspelaren Johan var på besök vilket innebar en redan bokad runda på onsdagen. Därför var det inte utan oro jag tog emot beskedet om tre sena återbud när jag kommer till matchsamlingen. Sliten kropp i kombination med tunn bänk och skadebenägenhet, kände mig som en färdigapterad självmordsbombare då jag joggade runt inför match.

Så, hur gick matchen då och överlevde jag eventuell speltid. Som ni säkert misstänkt finns det bara två tänkbara slut på denna historia. Kanon eller kalkon så att säga. Redan i matchinledningen ser jag oroligt att Pontus ser ovanligt trög och trött ut. Ledarstaben gör tyvärr samma analys och beslutar sig för att göra ett byte redan i 30:e. Jag biter mig i kinden och masserar upp den slamsa som är kvar av vänstervaden för att göra mig redo för offerlammets roll. Förvånande nog så känns kroppen ganska pigg och jag är ganska omgående involverad i det viktiga 1-0 målet. Resultatet står sig till halvtid och väl där börjar jag verkligen tro på en klassisk Backström-prestation och i andra halvlek briserar jag fullkomligen. Ett års skadehelvete har samlats i en kraft som är omöjlig att stoppa, jag regisserar vårt spel på ett sätt som till och med Bosse Pettersson skulle njutit av. De småväxta Strömsnässpelarna faller som torkade blad av basilika när jag furiöst sparkar omkring mig. Jag dominerar helt enkelt matchen på egen hand.

Typ.

Eller det skulle kunna ha varit så.

Men blev ju inte riktigt så.

Antagligen har många redan listat ut att historien ovan var lite väl orealistisk. Sanningen var att jag och bänken trivdes alldeles förträffligt med varandra under större delen av matchen. Dock kommer min chans med fem minuter kvar och ledning 3-0. Jag är den siste på bänken som inte blivit inbytt och Henke, den senaste inhopparen, har glömt att ta av ett fjollband runt sin handled och blir utskickad av domaren. Möjligheternas port är öppen och jag har revansch att utkräva. Senaste jag spelade a-lagsfotboll var i april och innebar ett inhopp på fyra minuter samt en höft som nästan lämnade övriga kroppen. Jag ville inte återigen ragla av planen som en trasdocka utan nu fanns chansen och jag skulle fanimej ta den.

Hörna är blåst då jag med tunga steg och smärtande vad joggar in mot straffområdet. Lyckligtvis hittar jag en yta utanför straffområdet där bollkontakt inte är sannolik. Hörnan slås in mot klungan i mitten och efter några sekunders kaos trillar bollen in i mål bakom en tvätthängande Rudolf. Jag ser i ögonvrån att Henke är klar för spel igen och joggar lite tyngre och med än mindre värdighet tillbaka till min bänk. Speltid 30 sekunder, resultat 0-1. Osäker på om jag verkligen tog chansen. Hävdar dock bestämt att mitt positionsspel var lysande. Träning ikväll och jag misstänker att ordet "vuxenmobbing" kommer vara passande. På något konstigt sätt är det inte alla som tycker synd om mig i och med denna incident utan det finns även lagkamrater som faktiskt driver med mig. Jag trodde den typen av elakheter slutade i högstadiet men måste förmodligen acceptera att alla inte är lika hedervärda i sitt uppförande som undertecknad.

Även en liten notis om lagets nya "stjärna" Kristoffer. Två mål igår vilket man självklart tackar för men oerhört oroande med spelarens attityd. Gult kort för andra matchen i rad för "osportsligheter" och denna gång för något riktigt fult. Efter avblåsning väljer han att med berått mod skjuta ett vristskott rakt in i muren, uppenbarligen för att skada. Tråkigt att han inte kan ödsla sin energi på positiva saker på banan utan vanemässigt faller in i detta mönster av dålig attityd. Jag hoppas sportchefen tar tag i detta.