Vafan Uffe

Jag tycker det är rätt roligt att skriva. Även om det ibland är svårt att få det intressant och välskrivet. Det allra knepigaste med att skriva tycker jag är att undvika långa meningar. Har alltid varit knepigt för mig, särskilt då jag fuskade lite i den Jämtländska lokalpressen. Så varje litet blogginlägg jag produceras sitter jag och ger mig mental fingersmisk så fort meningarna börjar skena iväg.

Nu är det så att jag spenderat delar av eftermiddagen med att läsa en bok. En gammal gåva från mina föräldrar som jag inte tagit mig tid till förrän nu. Värmen av Ulf Lundell är det som läses. Har ingen speciell relation till gamle Uffe mer än att jag är imponerad av hans timslånga konserter där han uppenbarligen inte tror att folk någonsin kan få nog av honom. Den typen av grandiositet ska ju självklart bemötas med respekt. Detta är den första bok jag läser honom och jag blir ärligt talat mäkta förvånad över det språkbruk som farbror rör sig med. Han blandar visserligen skönt in lite moderna ord och engelska termer, något som får ses som imponerande när han trots allt inte är en purung upprorsman längre. Men på det stora hela är jag inledningsvis lite tvekande till han sätt att skriva. Sen ballar det hela ut fullständigt i och med denna mening:

"Den kvällen låg vi med varann och vi var mycket närmare varann nu och mer mänskliga och mer ihop och jag tyckte mycket om det och hon med kände jag, hon gav sig hän mer, och det var bra och som det skulle vara men det var lite sorgligt också för jag kände att nu hade vi förlorat en dimension som vi aldrig skulle få tillbaka, vi hade blivit lite mindre mystiska och lite vanligare och det var inte mycket att göra åt och det var bara att inse det och vi älskade oss trötta och glada och sen sov vi och beställde upp en ordentlig frukost på rummet nästa morgon och vi satt på den lilla balkongen i morgonrockar och med den kalla stenen mot fötterna men det var säkert 20 grader nu och gråsparvarna tjattrade och taket runt om vår balkong var belagt med takpannor som var som takpannor brukar men överallt var insprängda glaserade röda och gula och blå och gröna takpannor och det var fint att sitta där och bre marmelad på croissanterna och dricka svart kaffe med mjölk och vid poolen stod tio femton meter höga cypresser som ansats till rektangulära eller kvadratiska pelare och i poolen låg en man och crawlade igen och apelsinjuicen var grumlig av fruktkött och det var skönt att vara långt hemifrån och Sunny log åt mig med en croissant i handen och sa:"

Nej, det är inte konstiga felstavningar eller textens smygerotiska karaktär jag oroas över. Jag undrar hur i helvete man kan få vara författare om man producerar EN MENING bestående av 134 ord och däribland 29 "och". Antar att folks uppskattning av honom som författare ligger i hans "personliga" stil, men får man verkligen ta det svenska språket och vår kära svenska-tradition för att bara hoppa och stampa sönder den?! Tydligen. Förvänta er lite mer frihet i språkbruket framöver, om inte Uffe respekterar vårt skriftspråk och dess regler så tänker fan inte jag heller göra det. Och.