En slagen hjälte

Godmorgon. Det var två bittra medlemmar ut Team Pokeridol som vaknade upp i morse. Jag och min kollega Danne var båda utslagna. Dessutom så hade även vår tredje häst i racet, Lison, fått lämna tävlingen.

Vad ska man säga om gårdagen egentligen. Är väl nöjd med de flesta beslut, lite ångerfull dock att jag lyckades slarva bort den trippla stack som jag ganska tidigt samlade på mig. Det mesta donerade jag till en kvalspelare som hade lite större hjärta, alternativt mindre hjärna, än jag trodde. Jag bara skyfflade marker över honom i en ren bluff som han synade med andraparet.

Värdemässigt skulle jag tippa att turneringen var en katastrof. Riktigt tufft motstånd. Satt på samma bord som bland annat Hans Eskilsson, Jonas Molander och William Thorson. Kanske inga kända namn för er som inte är pokernördarmen vi kanske kanhitta en liknelse i sportens värld. Om undertecknad motsvarar Grycksboexpressen (Torbjörn Eriksson alltså, svennesnabb) så var jag uppe mot Asafa Powell, Dwight Chambers och Bolt. Svårtjobbat. Men som ni alla vet har Grycksbo fortfarande potential och bli lika vass som de andra och så ser även jag det.

Måste erkänna att jag kände mig ganska tillfreds med min stekiga tableimage. Hörde konstant hur kamrorna smattrade och var tämligen övertygad om att jag nu få mitt mediala genombrott. Konstigt nog var det hela tiden de "namnkunniga" spelarna som fotades men jag kom dock med på en bild i alla fall.





















Det stämmer, det är alltså mina vackra fingrar och delar av min enorma vänstra överarm som är med till höger på bilden. Stort.

Har även gjort en annan upptäckt. Om en spelare man möter har en klocka som är värd lika mycket som allt jag har och äger, då har han en liten mental fördel. Thorsons klocka blänkte konstant i mitt öga och dess enorma boet gjorde att han fick anstränga sig svårt för att flytta sina stora markerstaplar tillsammans med sin klocka. Vem har sagt att poker inte är ett tufft jobb?